Fotograf Mette Ottosson, Båstad

Vissa dagar saknar jag min pappa så mycket att jag knappt kan andas. Då lyssnar jag på Mikael Wiehes Ropar ditt namn och känner hur hjärtat drar ihop sig till en knut och gråten tjocknar i halsen.

En dag i taget, en dag i taget.










Kram till er allihop, ta hand om era era.

/M.

För ett par veckor sedan gjorde jag en komplett hälsoundersökning för att kolla hur illa det står till. Att pappa dog och att jag börjar bli gammal och dessutom inte direkt tränat ihjäl mig sedan jag sålde hästarna, gjorde att jag kände mig lite nervös. Men hör och häpna, jag är sprillans frisk!

Jag har sedan tidigare fått konstaterat underproduktion i sköldkörteln, men det ska jag skriva ett eget inlägg om någon gång eftersom just det medicinska tillståndet gör att många kvinnor får fel diagnoser och jag gärna vill hjälpa till att sprida information.

Ja, i alla fall, så här glad blev jag.

Dessutom har jag köpt en Orbitrek Crosstrainer som jag nu plågar min stackars gamla hästolyckevänstersida med varje dag. Ja, högersidan också förstås men den tål mer - det kändes direkt att maskinen gör nytta. Beach 2025, here I come.

Jag letar arkivbilder till nya hemsidan, och ojojoj så mycket glömt jag hittar. En vacker (eller kanske regnig/snöig) dag ska jag tagga allt och lägga över det på gemensamma större hårddiskar så att jag ser det då och då.

En sådan pärla som den här tex, från en tvärs-över-Sverige-tripp vi gjorde i juli 2008. Tim vid sin barndoms "sjö" i Osby, och vår saknade Miranda som var med oss överallt:

Blekinge och Öland. Bilder från mammas hus i Nättraby, från Gårdby Café & lanthandel, och från goa vännerna i Sönnerborg. En riktigt bra helg på Baksidan.

Jo, visst är det så - det ska vara roligt. De senaste månaderna sedan pappa dog har jag varit rätt låg, haft svårt att koncentrera mig på jobbet och gjort allt i säkert en tiondels takt av vad jag brukar. En halvtaskig dag i taget är bra, men nu tänkte jag att det ska vara slut på det. Våren är inte långt borta, dagarna blir längre och om jag nu får önska lite så skulle det vara skoj med ett riktigt bra 2012. Jordens undergång kan ta sig där bak - här kommer La Dolce Vita, eller hur?

Yes, då var det bestämt. Hoppas nu Han Där Uppe eller vemdetnuärsomstyr hörde mig. Om ni håller med kan ni kanske gasta lite ni också?


Malin D. är glad!

PS. Nu är ni redan några som undrat om jag inte borde ta tid på mig att vara ledsen - och jo, det gör jag. Jag vill bara vara lite glad emellanåt också, åtminstone när jag bloggar några minuter varje dag så blir det inte så dystert här :-)

Jag är tillbaka på jobbet, och idag ÄR jag här på ett sätt som jag inte varit de senaste veckorna. Dagarna efter min pappa dog satt jag här, timme ut och timme in och försökte arbeta, men det hände liksom ingenting. Jag undrar vad jag gjorde egentligen, för sysselsatt höll jag mig men med vad? När jag tänker på de dagarna nu, känns det som en helt annan tidsålder.

Jag har varit otroligt ledsen varje gång jag och min pappa sagt hej då, hela livet, och så många gånger fasat för att det skulle vara sista gången jag såg honom. Ändå var jag inte det minsta förberedd på min egen reaktion. Jag som alltid klarar allt, blev sjukskriven av min läkare. Hur förstår man att ens far inte finns mer? Det kommer att ta tid.

Det är i alla fall skönt att någon form av vardag ligger framför mig. Jag skrev på Facebook nyss att halvfart nog blir bra, så det bestämmer jag. Inte 100, utan medelhastighet 50 km ett tag framöver alltså.

Och du, du som har något osagt till någon; säg det. Nu.

Om någon sagt till mig för tio år sedan, att jag den här hösten skulle bli tröstad på internet, hade jag nog höjt ögonbrynen.

Men kanske hade jag sedan kommit att tänka på alla brevvänner jag hade när jag var barn. En blogg är långt mer en envägskommunikation än en Pen Pal på andra sidan jorden var 1982, men en omtanke, ett varmt ord och en personlig rad betyder så himla mycket i min situation just nu.

Det spelar ingen roll om vi känner varandra väl, i verkligheten eller enbart här via bloggen, om du skrivit ofta eller om det är första gången du kommenterar här hos mig - det betyder ändå mycket för mig.

From the bottom of my heart: thank you.

Jag är kärnan. Runt mig har jag en cirkel, som tätt omslutande välslipade träklossar, i tre delar. Framför mig en halvcirkel, som är Tim. Han står stadigt och håller mig hårt fast. Bakom mig, från min ryggrad och mot höger, en halvcirkel delad till en kvart. Stadig som en fura, starkare än stark, skulle aldrig släppa mig: min mamma.
Men till vänster, i den kvarten som nu är tom, där blåser det. Det viner så hjärtat slits ur kroppen på mig, håret far omkring och jag hör knappt för suset, dånet, orkanen. Min pappa finns inte längre och livet är plötsligt väldigt, väldigt annorlunda. Varje morgon när jag vaknar, måste jag på nytt förstå att vi aldrig mer kommer att kunna kramas, inte prata om allt vi båda gillar, never ever få utbrott och tappa tålamodet med varandra, aldrig någonsin mer bli glada att ses. Min pappa och jag. En livslång längtan. Så olika, men så lika. Men tack och lov för de senaste åren, att vi kunnat ses oftare och att vi kunnat visa kärlek för varandra.

Pappa kom hem, för vi längtar efter dig
Kom innan sommar'n är slut, lilla Pappa
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt
Stjärnorna syns nu på himlen igen

(E. Taube)



Älskade pappa, i Portugal, fotograferad av min bror. Always look on the bright side of life. Gamle kämpe, som du vägrade ge upp, hur du alltid sökte ditt paradis på jorden, och hur alla mina hundratals olika känslor för dig just nu förbytts till en enda: enormt stor ömhet.

Kära läsare,

jag vet att ni undrar om min tystnad. Jag har skrivit ett inlägg till er, men det är så vansinnigt personligt att jag inte vet om jag kan publicera det. Jag måste nog läsa det om någon dag igen, först. Ni är väl kvar då?

Ta hand om varandra,

stor kram från mig

Ja, där skulle man ju vara både rik och vältränad och ha massor av tid på jobbet. För att inte tala om all fritid!

Jag har för flera år sedan lovat både er och mig själv att inte klaga på att timmarna på dygnet inte räcker till, men jag vill faktiskt berätta att det är just därför vissa uppdrag (sisådär en 60-80 st från det senaste året, ingenångestallsnädå) inte hunnit bli bloggade ännu.

Slutsats: i en perfekt värld skulle jag hinna blogga allt! Hehe. Nåväl, livet är ju gött ändå och en vacker dag kanske det blir inläggseffekten här (ni vet, ketchup-dito).

Och, på tal om fritid: detta är den nästan helt färdiga sidan av vårt fd röda hus hus, med svart fasad numera. Vi gillar det så mycket! Observera även den nymålade blå dörren till höger i bild. Jodå, ganska perfekt är det nog ändå.

Vi hade riktig tur som hittade Hotell Saxkjøbing på Lolland. God mat, mysiga rum och härlig personal - we'll be back!

Inte en minut sedan vi träffades har jag velat vara utan honom, och nästa vecka är det tolv år sedan. Det finns ingen bättre.


Semester-Tim på vår roadtrip, 2011

Före, under och efter - snart har vi fönster på övervåningen i Gamlastallet. Och ny fin väldoftande svart linoljefasad även på den gaveln. Heja Tim!

Alla ni som någon gång sysslat med något kreativt, vet nog precis vad jag menar när jag säger att det är en berg- och dalbana. Ibland tycker jag att allt jag gör ser likadant ut, och jag förgås av tristess när jag läser fotobloggar. Ibland är hela världen min och jag fullkomligt frossar i inspiration från alla andra.

Flängd, eller hur? Ingen rim och reson alltså, utan bara helt vanlig konstnärlig ångest. Ibland får jag frågan från andra egenföretagare hur man ska göra, och det gäller nog att lära sig härda ut genom de där grötiga partierna, bara. Som tur är, brukar de inte vara särskilt länge för min del. Jag (eller någon av mina närmaste) brukar lyckas sparka mig själv i baken relativt fort och se till att jag njuter av livet istället.

Idag är till exempel en go' dag på jobbet. Jag har börjat redigera Irina & Patriks bilder från Paris. Att de valde alla 281 provbilderna, ja, det är ett gott betyg som värmer länge i fotografhjärtat.


Irina & Patrik, porträtt kvällen före bröllopet, Pantheon i Paris

Tänk att allting blir så mycket roligare så fort det blir fågelkvitter, gröna blad och sus i trädkronorna. Fotografen har haft en myshelg: bröllop i lördags, barnvakt åt två karameller igår, middag med deras föräldrar på kvällen, och idag seminarium med Joe Buissink i Malmö. Det var många tänkvärda och inspirerande saker som sades, jag fick många tankar och idéer och ska plocka fram lite varje dag. Bästa tipset från Joe var att stänga in sig med sina bästa bilder och ett glas vin för att verkligen fundera ut vem man är som fotograf - den sysslan kan jag ta vilken dag som helst.

Tills dess; free at last! Hurra för strumpfrisäsongen!


(tack Jenny för de fina brasilianska, passar perfekt!)

JAG KAN INTE TÄNKA när det är stökigt omkring mig. Brrr. Denna veckan är det storröj och papperssortering som gäller. Allt ska undan för ovanvåningen ska isoleras (vi eldar för kråkorna). Det är ett gammalt höloft, och allt drösslar rakt ner genom taket bara man tar en liten promenad däruppe. Då är det bara så mycket enklare att ha rena ytor att dammsuga bort hödamm, frigolit , gamla muspluppar och annat från sedan. Heja, heja!

En gladbild så här på måndagen:



(bara tre månader till juni!)

... hästhovar klappra förbi. Väldigt härligt. Tror att min granne Emma nedanför backen kan vara den jag ska tacka för detta kvällsmys nyss.

Och en liten hästbild på det, tror jag. Eller nej, förresten, då kanske jag får bara litelite ont i hjärtat. Det får bli en annan sommarbild istället. Snart är den här nämligen, sommaren. Jodå.

Det var faktiskt inte helt ok av mig att lägga upp en bild på en bit av vårt hus när det var rött, med tanke på hur många timmar vi målade svart i somras. Tim (som inte har den minsta höjdskräck) fixade så att kuporna blev snyggare än snygga med både ny kulör och plåt. Upprättelse här alltså, med huset i dess rätta tjusiga kostym.

Och god fortsättning där ute i snön allihop! Nu, tillbaks till jullovet.

...i tomteskägget! Nu stänger jag ateljén för att äta hemlagade köttbullar och pussa på släkten. Jag är tillbaka på heltid 3 januari.

Måhända kommer det förstås lite blogginlägg däremellan, jo, det gör det nog. Och så har jag lite viktiga saker att uträtta nästa vecka, två Family Story-fotograferingar till exempel. Det blir inga mindre än familjen Roth och herr, fru & mage Braxenholm minsann.

Och skepp o'hoj! Vill du vara säker på att inte missa något kan du prenumerera på bloggen - bara klicka på "Följ bloggen" här nedanför och följ instruktionerna.

Ha en fin jul kompisar! Ta hand om varandra!

/Mette

...faktiskt gå hem innan ögonen börjar gå i kors! Jag råkade räkna ut att jag arbetat 49 dagar i sträck. Ojsan, skulle man kunna säga. Det var inte meningen och kan ju inte vara så nyttigt. Måste vara därför det rullar lite lätt, hehe.

Snart ska jag därför sitta i soffan och förhoppningsvis Skype-a med Jenny i Hallavara som fyller år men som inte kan träffas eftersom kräksjukan florerar i hennes familj. Har vi tur kan vi ta ett glas bubbel på varsin sida om cyberspace. Uselt substitut för ett Världens-Bästa-Jenny-kalas in real life, men bättre än inget. Vi tar igen det på nyårsafton, vännen!

God kväll, säger jag därför redan nu, vi ses i morgon.

Grattis Jenny, hurra hurra hurraaa!