Skadan
I alla fall fick vi titta på röntgenbilderna för första gången och fick också allting förklarat. Jag har tre frakturer (inte en som de trodde första gången på akuten på natten efter olyckan). Så här ser det ut på ett ungefär:
Läkaren berättade att om det bara varit de två frakturerna som jag ritat nedertill på bilden hade jag fått börja träna på att gå nu, men i och med den övre skadan också finns det en (liten men dock) risk att jag vid plötslig hög belastning skulle liksom flytta alltihop. Just nu är frakturen bra fixerad där och skelettet har inte alls flyttat sig men om jag gick på det kan det hoppa ur position. Jag vill inte ens föreställa mig hur det skulle kännas (fi sautan).
Ordinationen är alltså fortsatt avlastning (inte belasta mer än att jag ska kunna ha ett knäckebröd under vänsterfoten utan att det går sönder) i ytterligare fyra veckor, och ny kontrollröntgen veckan före midsommar. Det känns lååååångt dit. Samtidigt är jag fortfarande så oerhört glad att det inte var värre. Historierna jag hör är många om både hästolyckor och andra bäckenskador just nu, och jag förstod redan från början att jag ändå kom ganska lindrigt undan.
Ja, så nu vet ni vad som hänt rent fysiskt! Rent praktiskt går det väl lite bättre dag för dag, jag kan ställa mig upp själv från rullstolen för det mesta nu men behöver fortfarande hjälp med all sorts förflyttning. Jag kan stå någon minut själv. Bäst av allt är att jag om jag håller medicineringen oftast inte har jätteont när jag sitter, annars hade jag nog hamnat på tvångströjeavdelningen inom kort :-) Däremot känns det så fort jag ansträngt mig det minsta, och nivån jag talar om är alltså när jag tränat på att stå upp några gånger under en dag tex på bröllopen där jag ibland (oftast med stöd av Tim) måste ställa mig upp för att få bra bilder. Jag står kanske högst en minut i taget, om ens det, innan jag måste sitta en stund igen. Igår kväll strålade det och värkte i hela benet efter bröllopet men som sagt, det är värt det :-) - jag kan ju faktiskt inte lägga ner verksamheten och ringa till brudparen och ställa in!
Mentalt är jag för det mesta på ganska gott humör tack vare medicinen som jag tar var tredje timme. Missar jag den kontinuiteten märks det direkt, jag får både ont och blir stel och kan börja gråta otröstligt för vad som helst.
En sak som förvånat oss under den här tiden är för det första hur en del man känt länge och tror att man vet vad de är för personer, inte reagerar eller till och med försvårar för en när det i vissa fall tom hade varit enklare att göra motsatsen. Det gör mig ledsen, besviken och eftertänksam - vad beror det på? Jag förväntar mig inte alls några enorma åthävor, det är inte det, men det känns faktiskt elakt.
Så finns det andra människor som vi i vissa fall känner väldigt flyktigt som erbjuder oss sin hjälp och sitt stöd på ett sätt som gör mig så rörd! Det är helt otroligt!
Och så förstås klipporna i ens närhet som alltid har och alltid kommer att stötta och ställa upp vad som än händer - det är en ynnest att få ha sådana vänner och släktingar som ni.
Jag vill återigen tacka för alla hälsningar, blommor, mail, telefonsamtal och andra sätt att ställa upp som ni åstadkommit - det värmer så i mitt hjärta att jag blir helt tårögd (och ja, jag har koll på medicinen) av all medkänsla.
TACK!
Många kramar från oss
Usch, jag lider så otroligt mycket med dig Mette. Jag har sett hur fasansfullt ont människor har av bäckenfrakturer, så jag fattar inte hur du klarar allt du verkar klara! Tabletter är bra, men du måste också ta det lugnt och läka!! Vi tänker på dig! (Och jag hoppas att hästen din står på box med vatten och fjolårshö som straff, så att hon inte heller får njuta av den härliga årstiden! : ) )Kramisar från Ludvika.
Hur är det nu man säger..."I nödens stund är det den sanna vännen som prövas", eller något i den stilen.
Nog är det så att vid olyckor, kriser och sorger här i livet så lär man sig oftast rätt så bra vem som är ens riktiga vänner och vilka som är "bekanta" och "snyltare", eller vad man nu ska kalla dem för.
Min allra trognaste och bästa vän, Judy, (min mans nästkusin) som jag "pratar" med via mail bor i Gainesville, Georgia, USA. Det är ju inte nästgårds precis, men får ju funka ändå i brist på real friends på närmare håll.
Hoppas dina bäckenbrott kommer att läkas snabbt och bra, så du slipper ha så himla ont. Jag känner verkligen med dig och vet av egen erfarenhet hur påfrestande och tärande svår smärta är på både kropp och själ.
Jag är glad att du har Din Tim till hjälp. Han är en snäll och rekorderlig kille.
Många krya-på-dig KRAMAR från Eva
Linda och Eva:
Hej snälla gulliga ni,
tack för alla värmande och uppmuntrande ord! Jag vet att ni förstår precis, båda två. Jag är så glad för er läsare här på bloggen, det är stor skillnad mot om jag inte haft den - jag blir så himla glad för era kommentarer! Tack för att ni tar er tid, det är som en liten myshörna i hjärtat hos mig.
Stor kram bästisar,
Mette
PS till Linda:
Ingen fara med pillren, jag tar inte full dos och du behöver inte oroa dig att jag tänjer gränserna, det går inte! Kroppen säger till direkt när jag ska ta det lugnt, som knivar i frakturerna ajaj. Idag har jag tagit det väääldigt lugnt, det var skönt! Mest arbetsamt är alla grejer jag måste fixa som har med skadan att göra, kontakt med alla läkare/sjukgymnaster/kommunen/f-kassan/Tims jobb/boka om mina egna jobb/och miljarder andra saker som måste ordnas...
Och PS till Eva:
Ja, Tim är min klippa! Du är gullig du, han blir så glad när det kommer från dig!
Rara Mette, att sitta här o läsa om vad du går igenom e helt otroligt! När du beskriver hur det känns och alla fina kommentarer - det är så tårarna kommer...Jag kan nog inte föreställa mig vad du har o vad du kommer gå igenom...om våra kommentarer o tankar kan hjälpa dig o Tim på vägen - our pleasure!! krya på dig o ta det lungt. Ser fram emot att träffas snart. Kram Linda
Gulliga Linda, vad ni är snälla! Det värmer oerhört! Tack tack tack!
Hej! Usch vilken otäck olycka du råkat ut för! Nu är det några år sedan du skrev, hur lång tid tog det för dig att läka? Jag har nämligen själv råkat ut för en ridolycka för 5 månader sedan med nästan exakt samma frakturer som du hade, tre stycken och är fortf sjukskriven och går på kryckor :(
Hej! Tack för ditt svar, glad jag blev! Oj, satt du i rullstol första 7 veckorna alltså...Oj oj, trist att höra att du fortfarande har en del besvär! Kan du arbeta ändå och göra alla saker du kunde göra innan olyckan? Behövde du operation? Ja ok, bra att veta angående sjukgymnastik, jag har skött det hyfsat men svårt då man har så himla ont! Har nyligen bytt sjukgymnast till en omt specialist då den förra sa att hon inte vet riktigt hur hon ska kunna hjälpa mig.
Jag trillade av en stor häst i november förra året, föll över ett hinder och landade på vänstra bäcken.. Jag är sedan tidigare stelopererad i hela ryggen, vilket gjorde att ja föll extra stelt och olyckligt :/ Vårdades på sjukhus i Lund 1 vecka sedan ambulansflyg till sös 10 dagar, sedan rehabhem 10 dagar, hade fruktansvärt ont men läkarna sa att ja skulle röra mig mkt och gå efter förmåga... Kom hem och blev lite bättre, klarade att gå, halta utan kryckor i januari. Överansträngde mig ganska rejält en dag och sedan dess har jag haft kronisk smärta och får ta starka värktabletter varje dag.. Klarar inte ens korta sträckor utomhus med kryckor utan att få bakslag nästa dag med akutont och mkt mer värk.
Ska till specialistläkare imr o ska kolla på skiktröntgenbilderna imorgon och det kan bli aktuellt med operation. Känner mig orolig! Är rädd nåt har gått fel i läkningen, känns mkt instabilt i bäckenet och blir inte bättre. ett halvår har gått nu sedan olcykan och är helt strandsatt hemma, får hjälp med städ, tvätt och inköp då jag absolut ej klarar detta. Blev jätteglad av ditt svar då det är svårt att hitta nån som varit med om samma sak, nästintill omöjligt! Oj, detta svar blev ganska långt! Väl mött, Maria