1977

Mamma, lillebror & jag.


Foto: Nils-Harald Ottosson



Bröllop: Ingrid & Gunnar, 11 augusti 1940

För 70 år sedan, den 11 augusti 1940, gifte sig min mormor och morfar hemma hos pastor Hahne på Bergåsa. Mormor var 28 och morfar 24. De hann fira sin 60:e bröllopsdag tillsammans men finns inte i livet längre, och oj som jag saknar dem.

Tänk att mormor och morfar på den tiden cyklade från Karlskrona till Sölvesborg och gick på dansbana!

Bilderna tagna av min mammas farbror Wille. Mormor är nog sötast i världen på den här bilden:



Gulliga, fina, jag saknar er!





Att göra avtryck

Ibland hör eller läser jag intervjuer med personer som säger att de vill lämna något efter sig i världen, finnas kvar längre än sin egen levnadstid, göra avtryck. Det finns nästan inget sorgligare än när man läser om den äldre person som gått bort och ingen upptäcker det, ingen vet om det, ingen saknar. När de försvunnit finns inget kvar, ingen sparar deras ägodelar, minnen eller fotoalbum.

Det har jag tänkt på en del. Jag fastnar obönhörligt framför tv-dokumentärer om gamla människor på gårdar ute på landet, eller ensamma människor i stan, kan inte sluta fascineras.

Det går förstås inte att förutspå hur det kommer att vara när man själv blir gammal, eller om man har familjen, släktingar, vänner kvar. Ofta får jag frågan varför jag blev fotograf och vad som driver mig. Jag tror att min allra främsta drivkraft (förutom att jag liksom inte kan låta bli att fotografera) är att jag bevarar minnen, både åt mig själv (det var så det började, med en ledsam hästauktion) men framförallt åt andra.

Häromkvällen såg jag Spårlöst där otroligt modiga Wioletta letade efter sin familj i Polen, och i de programmen kan man verkligen se hur mycket ett fotografi kan betyda, på barnet genom åren, på någon av föräldrarna, en tummad bild som alltid funnits med.

I DI:s helgbilaga i fredags kunde man läsa ett helt hjärtskärande reportage av Nadia Dyberg om flickorna på Ersta diakonis behandlingshem på Marsta gård, där hästar och ridterapi spelar en avgörande roll. Varje tjej får en häst tilldelad sig att ta hand om. Ett utdrag:
Inger Sjödin (som var med och startade hemmet 2003) berättar om en flicka som kom för att se om hon ville bli placerad på Marsta gård. "Hon hade varit på institution länge och legat bältad. Hon var 14 år, mager som ett streck och hade genomgått alla ätstörningsbehandlingar som går att uppbringa i detta land. Vårt enda krav var att hon skulle plocka bort sonden ur näsan, hon hade sondmatats de senaste månaderna. En period mådde hon så dåligt att hon blev inlagd inom psykiatrin några dagar. När hon hade åkt upptäckte vi att hon hade satt upp ett foto av sig själv inne hos hästen. Som om hon inte ville att han skulle glömma henne.”
Du kan läsa hela reportaget här, och Marsta gård kan du läsa om här.

Jag är glad att jag kan fått möjlighet till ett yrke där jag gör något som verkligen varar länge. Att de jag fotograferar öppnar sig och vi tar bilder som är ett steg längre än bara "ställ upp här så knäpper vi ett kort", att de visar känslor - jag är lyckligt lottad som får den chansen.

Nu blev det en lång halvflummig filosofiskt förvirrad harang men dagen inbjöd till det, småsaker har påmint mig den senaste tiden och i inboxen i morse fanns den här kommentaren på bloggen som kanske utlöste det hela ;-)

Hanna om Family story: Nordstedts i Göteborg:

"jag började gråta till tredje bilden - och jag känner varken brudparet eller dig..."

(och faktum är att det är just vid den bilden jag också alltid fått en klump i halsen när jag tittar på dem)


Tack Hanna! Det värmer!

Och tack till alla Världens Bästa Kunder som anlitar mig, jag är så tacksam för att ni ger mig förtroendet!


Avslutar med en bild som betyder mycket för mig och som definitivt gör att det stockar sig i halsen (tack mamma för albumet, och jisskes så mycket jag saknar mormor och morfar!).

Jag och morfar ♥ på Landet i början av 70-talet:




(Fotograf okänd men någon av släktingarna, mamma kanske vet?)



RSS 2.0