Sorgligt!
Tyvärr kan jag inte riskera att åka av och skada mig igen, jag är för gammal och skröplig (hm) och för beroende av mitt arbete för att det ska funka att ha häst. Jag har inte heller tid att vara i stallet så mycket som jag egentligen både vill och bör. Hu, det Dåliga Samvetet!
Önskar bara att Världens Gulligaste, Snällaste och Bästa Hästägare plötsligt (gärna nu) stod här i dörren och sa "Jag vill ha henne, jag tar henne med en gång!"
Usch. Gråtfärdig. Blir inte bättre av att titta på den här bilden. Önskar nästan att jag inte hade, eller behövde ta heller, några bilder på henne :-(
Har ni sålt en älskling någon gång? Hemskt...
Nej det har jag inte men jag kan tänka mig den känslan... Bara ge bort sin älskade till någon annan :'(
Ja jag sålde min ponny för snart 3 år sedan :( Det är verkligen hemskt, känns som ens hjärta går i tusen bitar och att en del av dig själv försvinner bort... Det finns ingen smärt lindring men man lär sig helt enkelt leva med det, tiden läker alla sår stämmer inte men det blir lättare. Jag kan fortfarande minnas den dagen jag bestämde mig för att sälja henne, det var hemskaste jag någonsin gjort :'( <3 Hoppas det går bra och all styrka till dig!
Åh, vad tråkigt! Jag skulle dö om jag fick lov att sälja någon av mina häst! :'(
Jag har aldrig sålt något djur, bara haft två katter som försvunnit... Den ena förra sommaren, fick ha honom ett sommarlov och lite in i september. Sedan var han borta...
Jag hoppas att du hittar en jättebra ägare åt henne!
Hur gammal är hon egentligen?
Tycker det är jättesynd! Skulle du inte kunna hitta en skötare åt henne? Eller låna ut henne på foder ett tag och sedan bestämma dig om du vill sälja henne till den som hyrt henne?
Hoppas det löser sig!
Min bebis en rottis tik, fick flytta när vår dotter var liten. Jag och hunden var alltid ihop och hon blev tjänstehund inom militären. Men det löste sig så bra att hon kunde och bor fortfarande hos våra bästa vänner. Se foto på bloggen. Hoppas att det löser sig till det bästa för din älskling oxå. kram
Jag har sålt min älskade ponny för många år sedan när jag växte ur honom. Det var hemskt, många tårar. Men vi sålde tillbaka honom till dom gamla ägarna iaf så jag visste ju att han fick det bra iaf :)
Sen har jag även varit tvungen att avliva min stora häst förra hösten. Han var min bästa vän och den som alltid fick allting att bli bra igen när man var ledsen. Innan jag fick honom var jag hopprädd men efter ett par år så tävlade vi i hoppning (bara lokal dock, det räckte för oss). Jag visste liksom att jag kunde lita på honom, han skulle inte dumma till det.
Jag saknar båda två ibland men samtidigt så lär man sig efter hand att bara vara glad när man tävnker på dom. Man fick ju trots allt flera toppenbra år ihop. Det är lite som att avsluta ett förhållande, det gör ont men det går över till slut. Det behövs bara tid. Och man får tänka på att det viktigaste faktiskt är att hästen är hos någon som har tid med honom/henne och vill hans/hennes bästa :)
ah, det är verkligen hemskt ! man kan verkligen inte förklara hur det känns för omvärlden, jag har sålt en hel del hästar, men för 3år sedan sålde jag min ögonsten, han hade växt upp med mig och bara varit med mig, allt han kunde hade jag lärt honom. och vi började från skratch och tog oss upp till elitnivå i dressyr.. men man växer och tävlingshästar måste ju gå vidare. men han kommer alltid att vara min ögonsten i alla fall och jag blir grinfärdig än idag när jag tänker på det och kollar på kort... även om jag vet att han har det kalasbra, .. din pärla kommer nog att få ett jättebra nytt hem, ! och kortet var ju så himla fint, det gör det ju inte lättare precis.. men jag håller tummarna för er :)
Ja, det är inte lätt det där... Synd att vi inte hittat drömgården än, för då ska stallet fyllas med hästar! (Eller ja... om det bara finns 2 boxar så...)
Håller just nu på att försöka lösa boendet för mina två underbara katter. Då min man är allergisk har min mamma tagit hand om dem i ett par år nu, men nu är hon sjuk och kan inte längre ta hand om dem. Så nu måste jag hitta ett nytt hem till dem. Blir så fruktansvärt arg när jag hör kommentaren: 'Det är ju bara katter, du får väl ta bort dem.' Men känslorna är ju de samma, om det så är en katt, en hund eller en häst, eller vilket djur nu än ens älskling är! Du hittar säkert ett bra hem till henne, och när du väl funnit det och ser att hon har det bra, kommer det kanske inte att kännas bra, men mycket bättre. Instämmer dock med inlägg ovan, uthyrning eller foder kan väl vara en bra lösning för att hitta det där trygga nya hemmet.
Lycka till!
Förstår att det är hemskt. Men tänk på hur bra det blev med Jannas mamma, så kanske det finns någon ljusglimt bland mörka moln?! Tänker på dig!
Jag har fått avliva tre av mina fyra älsklingar. Och en var jag tvungen att sälja för att varken min ekonomi eller mitt liv hade plats för henne just då. Det gör ont, jag vet. Särskilt nu när livet ordnat upp sig och jag önskar jag kunde få henne tillbaka. Men det blir till att hitta en ny bästa vän. Hoppas du hittar en bra ny ägare, ta det försiktigt. Lycka till!