Bästa Britt-Marie och Bästa Jonny
Här satt jag faktiskt på jobbet och kände mig lite ensam på tisdagkvällen och funderade på om jag skulle skriva något om det på bloggen (ifall någon av er därute kände likadant) och vad händer om inte ett SÅ kärt överraskningsbesök! Britt-Marie och Jonny kom förbi på sin väg hem till Bräkne-Hoby i Blekinge, jag har inte sett dem på sådär åtta år och jag blev så otroligt glad! Faktiskt så glad att gråten stockar sig lite i halsen nu när de har åkt...
De har betytt väldigt mycket för mig när jag var yngre och att de kom hit och hälsade på för första gången är en sån där sak som jag uppskattar mer än jag kan förklara. Livet ändrades mycket för mig när jag lärde känna deras familj för snart 15 år sen. De tog emot mig med öppna armar och fastän de är föräldrar till en gammal pojkvän har jag hela tiden känt mig lika välkommen hos dem! De har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta - om ni inte visste det, Britt-Marie och Jonny så vet ni det nu: ni hjälpte mig att bli en bättre människa och jag är er oändligt tacksam.
Som jag har skrivit om förut, när jag hamnade i rullstolen kom jag till att fundera en del på livet , familjen och vännerna och det här kommer jag att leva på LÄNGE. Oh, så det värmer!
Tusen tack och miljoner kramar till er båda för att ni tänker på mig och för att ni kom hit, och jag hoppas att vi ses mycket snarare än om åtta år igen ;-)
Mette (som kommer att vara glad i evighet för detta)
De har betytt väldigt mycket för mig när jag var yngre och att de kom hit och hälsade på för första gången är en sån där sak som jag uppskattar mer än jag kan förklara. Livet ändrades mycket för mig när jag lärde känna deras familj för snart 15 år sen. De tog emot mig med öppna armar och fastän de är föräldrar till en gammal pojkvän har jag hela tiden känt mig lika välkommen hos dem! De har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta - om ni inte visste det, Britt-Marie och Jonny så vet ni det nu: ni hjälpte mig att bli en bättre människa och jag är er oändligt tacksam.
Som jag har skrivit om förut, när jag hamnade i rullstolen kom jag till att fundera en del på livet , familjen och vännerna och det här kommer jag att leva på LÄNGE. Oh, så det värmer!
Tusen tack och miljoner kramar till er båda för att ni tänker på mig och för att ni kom hit, och jag hoppas att vi ses mycket snarare än om åtta år igen ;-)
Mette (som kommer att vara glad i evighet för detta)
Kommentarer